Artiklar

- Visst, det är fantastiskt att vinna ett SM-guld. Men för mig är de där guldkornen man hittar i vardagen nästan ännu mer värda. När man kämpat med killarna och får den utveckling och resultat man velat och ser hur spelarna växer av det. Saker som man lever på under resans gång. Ja, de är nästan roligare och skönare än ett SM-guld, säger Hammarby Handbolls tränare Staffan Olsson.

Staffan Olsson är en av våra stora handbollspelare. Under tiotalet år var han en av stöttepelarna i det svenska landslag som skördade så stora framgångar i de stora mästerskapen.

Efter en lång proffskarriär återvände han för ett par år sedan hem till Stockholm och Hammarby. Först som spelare men sedan två år som tränare för landets just nu bästa handbollslag. Staffan Olsson är, tillsammans med Ola Lindgren, Sveriges nya förbundskapten för landslaget i handboll

Staffan Olsson är numera med i den jury som utser vinnarna i Det Svenska Idrottsledarpriset. Han var även prisutdelare när priset delades ut på Råsunda i samband med fotbollslandskampen där den första juni.

Hur skulle du beskriva dig själv som ledare?
- Det är svårt bedöma sig själv. Men det är ändå en sak som håller hårt på och det är att jag alltid försöker vara ärlig, säger Staffan.

Vad menar du med ärlighet i det här fallet?
- Det handlar om att göra ärliga bedömningar efter varje match, att våga säga saker som både är positiva men även det som är negativt, vilket inte är lika lätt. För mig är trovärdighet något jag värderar väldigt mycket.

Staffan tycker om att arbeta med spelarnas individuella utveckling. Det faller sig ganska naturligt då Hammarby har en hel del unga spelare.
- Jag vill ge mina spelare verktyg som de kan ha nytta av och det kan vara råd om allt från styrketräning till rent handbollstekniska saker. Sånt tycker jag är kul. Sen är det förstås mycket upp till individen om hur han vill ta till sig detta men ingen ska behöva komma i efterhand till mig och säga -”Det här har inte jag fått någon hjälp med hur jag ska göra”.

Hammarby går bra nu. Vad är det viktigaste du har bidragit med för framgångarna?
- Från början när jag kom hit var det inställningen till träningen. Det första jag gjorde när jag kom till Hammarby vara att ta med mig tre av killarna i laget till min gamla klubb Kiel. Under ett tio dagars träningsläger fick de lära sig hur mycket träning som verkligen krävs för att nå den yppersta eliten. När de sen kom hem spreds detta vidare till de andra i laget. Den händelsen kanske påverkade gruppen mer än jag först trodde. Nu på senare tid hoppas jag att jag bidragit med en hel del handbollsmässigt. Både tekniskt och taktiskt.

Staffan tycker att det är en stor skillnad att stå som tränare vid sidan av planen, jämfört med att spela. Som tränare har man en hel annan helhetsyn än när man spelar.
- När jag blev tränare trodde jag att det mest handlade om att gå ner och göra bra träningar och spela bra handboll. Men jag har lärt mig att som tränare är det så mycket mer man ska ta hand om.

Som att hantera individer?
- Ja, när jag var spelare gick jag ibland till tränaren för att snacka och få råd. Det man inte tänkte på var att tretton andra killar i laget gjorde samma sak. Nu när jag själv är tränare har jag 2-3 individuella samtal med varje spelare under året.

Som tränare måste man tänka både kort –och långsiktigt, säger han.
- Ibland måste man kanske ha råd att tappa två poäng i en match eftersom man just då är i en utvecklingsprocess, men om ett halvår kanske det man arbetat med ger en väldigt stor effekt. Det är en svår balansgång det där…

En stor överraskning var också att ledarrollen var så pass ensam.
- Det är en hel del som kommer upp i huvudet och det är många svåra beslut man måste ta. Som tur var har jag två bollplank som jag talar med, dels Noka Sedarusic som fungerar lite som en mentor för mig. Jag diskuterar även en hel del med Magnus Andersson som tränar FC Köpenhamn

Den tränare som betytt mest för Staffan Olsson är Noka Sedarusic, som numera alltså fungerar som hans mentor.
- Han fick mig att utvecklas handbollsmässigt sent i min karriär. Jag fick honom som tränare när jag var 32 och hade honom sedan under 7 år. Han jobbade mycket med individuell utveckling och lärde mig hur man tränar, på ett helt nytt sätt. Han tvingade mig att träna på saker som jag hade svårt för och stöttade mig i det. Ibörjan var det tufft men jag bet ihop och utvecklades enormt. Jag lärde mig att man måste ha tålamod om man ska utvecklas.

Även om Staffan varit med om att vinna det mesta finner han den stora glädjen i det som sker i utanför rampljuset.
- Visst, det är fantastiskt att vinna ett SM-guld. Men för mig är de där guldkornen man hittar i vardagen nästan ännu mer värda. När man kämpat med killarna och får den utveckling och resultat man velat och ser hur spelarna växer av det. Saker som man lever på under resans gång. Ja, de är nästan roligare och skönare än ett SM-guld.

Vad har du själv för mål som tränare och vilka sidor hos dig själv vill du fortsätta att utveckla?
- Jag vill utvecklas på alla plan. Men allra mest i rollen som idrottsledare. Det är en komplex roll att vara elitserietränare. Förutom själva handbollskunnandet måste man dessutom vara både psykolog och samtidigt klara av vissa fysiska saker. Just därför tror jag att många sporter allt mer kommer att ta hjälp av experter utifrån för att hantera alla dessa olika bitar.

Staffan Olsson säger att han vill ha en grundkontroll. Han tar gärna hjälp av en fystränare men han vill samtidigt vara med och utbilda sig tillsammans med honom, inte lägga över allt ansvar på någon annan.
- Att tro att man kan bli bäst på alla områden är bara dumt. Men jag vill ha en grundkunskap att stå på i alla områden och för min egen del handlar det främst om de bitar som inte gäller själva handbollsbiten..

Var hittar du inspirationen och hur försöker du utveckla dig själv som ledare?
- Man är en handbollsnörd. Drivkraften till att man hålller på är för att det är så kul! Jag får en hel del tillbaka från killarna. Sen tycker jag att ledarbitarna är intressanta och går på en del företagsledarkurser och sånt. Det är nyttigt för det kan vara svårt ändra sina egna invanda tankar.

I landslaget hade ni ju en vinnarkultur. Kan du berätta lite om den?
- Den kom efter tag, när vi vunnit en del tillsammans. Främst berodde det på att vi fann den stora tryggheten i varandra och som lag. Självklart var mycket Bengan Johanssons förtjänst framför allt att vi fick den där respekten för varandra. Men man glömmer lätt bort att vi var ett gäng otroligt bra handbollsspelare. Åren 1996-2002 så var vi i varenda mästerskapsfinal. De gör man inte på 2-3 stjärnor, vi hade 10-12 spelare som var bra.

I landslaget kunde man misslyckas, berättar han. Gjorde man det så var det alltid någon annan som gick in och tog över efteråt.
- Bengan Johansson visste att han hade en stomme han kunde lita på. Vi fick hans förtroende och förstörde inte det. Vi fick vara med och bestämma mycket över hur vi skulle spela . Det fanns inga regler om när man skulle vara i säng på kvällen eller sånt, det var vårt eget ansvar. Han hade en del ideér och tvingade oss till en del studiebesök på museér, något som kanske inte alltid var så populärt. Vi var inte likasinnade inom gruppen, men just när det gällde handbollssnack så respekterade alla varandra. Det var mycket dialoger och vi pratade oss fram till lösningarna inom gruppen.

Något enkelt råd till en tränare som själv vill anmanna detta i sitt lag?
-Ja, helt enkelt att våga bjuda på sig själv och att våga ge över mycket ansvar till gruppen.

Vad har du får råd till de som tränar barn och ungdomar? Finns det något man bör tänka på- och vara försiktig med?
- Jag har själv ungdomar som idrottar och märker att många ungdomsledare är lite rädda för att sätta gränser och ha regler. Man tror att barnen inte ska gilla det och kanske sluta. Men jag tror att barn och unga tycker om det. Det är inte frågan om att ha något fängelseliknande klimat men idrotten är en bra skola för uppfostran där man lär sig att ta hänsyn och respektera andra.

Har du något exempel?
- Ansvaret ligger hos föreningarna det är deras uppgift att hjälpa idrottsledarna. Man ska till exempel kunna skriva in grundregler om hur man ska uppföra sig mot varandra, hur man tränar, hur man ska uppföra sig mot domarna och andra saker man tycker är viktiga.

Staffan Olsson är sedan en tid ambassadör för Svenska Spel. Han ansiktet utåt när det gäller handboll och åker med företaget på de stora mästerskapen och tar hand om deras kunder och gäster. Men i uppdraget ingår även lite mer ”udda” saker.
- Förra veckan var jag med och invigde en bingo-live butik. Jag är också ute och föreläser en del, bland annat om moral och etik, berättar han.

Du var med i juryn för Det Svenska Idrottsledarpriset i år. Hur upplever du det?
- Det är roligt och intressant men samtidigt oerhört svårt. Vi får läsa om många av de fantastiska människor som finns ute i de svenska idrottsföreningarna, ändå utgör dessa bara en bråkdel av alla som kämpar där ute i Sverige. Vi får in mycket pengar till idrotten men jag tycker samhället borde satsa ännu mer för idrotten spelar en så viktig roll. Det påminns jag om när jag arbetar med det här priset. Det är roligt att Det Svenska Idrottsledarpriset finns. Tack vare det kan vi lyfta upp fantastiska prestationer som inte syns in massmedia.

Vi tackar Staffan Olsson för intervjun och önskar honom lycka till framöver.

• < Föregående
• Nästa >