Var sätter man gränsen?

Jag har en son som älskar att spela fotboll. Han går i en liten klubb med rara tränare som välkomnar lek och skoj samtidigt som man vill lära ut spelet fotboll. Men, kan man vara för snäll – för gränslös?

Ibland tror jag nästan att föräldrar använder idrotten som en plats att ”omvända” sitt barn på.  Det kanske är bra men hur går det då för alla dedikerade barn som vill lära sig, som tränar och vill ha kul? Jag tänkte på detta idag när min egen son hade match, kämpade och hade roligt på plan tillsammans med några i samma lag. Några andra i laget stod tyvärr bara på plan och grävde i gräset, stod still när bollen kom och ropade ”jag ska döda dig” till en motspelare.

Ibland vill vi så väl att det inte blir riktigt bra. Jag undrar; vill den pojken spela fotboll? Är han intresserad, när han träning efter träning skriker och knuffas men rör nästan aldrig bollen och har svårt att förstå regler och spel. Visst ska barn leka och ha kul på plan, men kan man ha kravet att de ändå är där för att spela fotboll? Kan man kräva att de är intresserade och dedikerade på något som helst plan? Jag tycker det.

Jag har alltid varit en förespråkare för att sport är en lek, det är på kul, ett självförverkligande på ett själsligt och fysiskt plan där man har roligt tillsammans eller för egen del. Men säger då min man; ”Ska du strunta i dina egna regler nu – vill du inte längre att alla ska få vara med?” Förvånad över hans fråga säger jag: ”Självklart vill jag att alla ska vara med som VILL vara med – för ibland tror jag att vi föräldrar kanske vill mer än vad barnen själva vill. Jag tycker att den killen som inte ens är intresserad av att komma i närheten av fotbollen, inte vill spela eller röra sig, endast tycker det är kul att skrika glåpord – han hör inte hemma på en fotbollsplan oavsett om han är 6-10- eller 15 år.”

Det spelar ingen roll hur ”duktig” man är på sin idrott – bara man VILL spela/utöva den, försöker, intresserar sig och vill. Jag föreslår faktiskt i sådana här fall att man som tränare vågar fråga föräldrar: ”Är ditt barn verkligen intresserat av fotboll? (Eller annan idrott)
Vill han/hon spela eller utöva detta? Pratar han /hon om det hemma och ser fram emot en träning?” Våga fråga – för att dina andra dedikerade aktiva ska få en chans att ha roligt och utvecklas. Det är inte fråga om att värdera någons kunskaper eller talang, det är fråga om att värdera någons intresse och vilja att utöva sin idrott.

Kanske förstör man mer om man inget säger – dels för alla de som står och stampar, vill och intresserar sig i laget, dels också för de som visar ett bristande intresse, kanske är de ämnade för stordåd inom något annat som de bara väntar på att få möjligheten att upptäcka!

Värdera också din egen tid och ansträngning som tränare. Lägger du ned din tid och ditt hjärta – ska dina aktiva göra så gott de kan för att göra detsamma. Det är en ge och ta situation. Våga fråga både barn och föräldrar, smidigt och elegant, men fråga – var inte för gränslös det tjänar ingen på.

Varma hösttankar Ann Bäckman
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

Här hittar du fler krönikor av Ann Bäckman

Ann svarar även på era frågor om personlig utveckling och mental träning.
Läs frågor och svar till Ann Bäckman här